Min och Bennies historia är en enda röra av "vad hade hänt om inte..."

Det började med att jag som 17 åring började bli en svår och mörk tonåring. Jag lyssnade på tung rock med mycket skrik och ilska och jag älskade det. Flykten till musiken tog över allt annat och fick jag bara en minut över åkte lurarna in i öronen. Jag var därför mycket aktiv när det kom till att gå på spelningar och ha koll på sina favoritband. Gud förbjude om man missade en spelning! Flera festivaler och spelningar senare, en dag när jag fyllt 19 år, år 2009, fick jag och min bästa vän nys om en spelning i stockholm på Bengans som vi bestämde oss för att gå på.

När vi väl hamnade på Bengans, som är en musikaffär, kickade spelningen igång relativt snabbt. Jag fotade som en galning och sket i om jag blev halvt döv från högtalaren som jag stod tätt intill. När spelningen var över ville min vän kika runt i butiken efter om hon kunde hitta någon bra skiva, jag gick med henne runt, kikade lite jag också men hittade ingenting. Hon fann 2 skivor så vi ställde oss i kön till kassan, som var ganska lång, så vi fick stå där ett tag. I brist på annat började jag snurra runt med blicken i butiken och fick syn på en hylla alldeles intill kassan som var fullproppad av flera exemplar av en skiva. "Burn All The Small Towns" stod det på den. Ovanför stod det en stor prislapp "50:-". Jag högg tag i en skiva i farten samtidigt som min kompis närmade sig kassan och la sina skivor på kassadisken. Jag ögnade snabbt igenom baksidan på skivan jag grabbat tag i. Det var en samlingsskiva av flera band som kom från småstäder runt om i Sverige. Jag kände igen några och köpte därför skivan.

Hemma lyssnade jag på skivan om och om igen, på väldigt hög volym. Något som inte uppskattades av mina föräldrar. Men vad gjorde det, brydde jag mig? Nej. Musiken betydde ju allt!

Ett band stack ut i mängden. Jag fastnade för låten och spelade den mest av alla. Jag kollade upp namnet på bandet "Marissa Burns Trey". Hm.. Kände jag inte igen namnet? Jag minns inte varifrån, men jag kollade upp deras namn på google och hittade deras myspace-sida. Minns ni myspace? haha :P Jag lyssnade på flera låtar och upptäckte att de redan nästa vecka skulle spela i Stockholm. Jag och min kompis bestämde oss för att åka dit och kolla på spelningen. Jag tog med mig kameran såklart.

När vi kom dit var det knappt någon där, jag fick därför en ganska bra plats att fotografera bandet. I alla fall i början. Ungefär halvvägs in i första låten de öppnade med började det komma mycket folk bakom mig som knuffade fram mig, nästan rakt upp på scen. Jag ville inte vara i vägen för sångaren som ofta gick ut i publiken. Så jag gick åt vänster och lutade mig mot väggen, vilket gjorde att jag stod alldeles bredvid gitarristen i bandet. Jag kurade ihop mig, ville inte vara ivägen samtidigt som jag försökte få bra bilder. Emellanåt sneglade jag upp på gitarristen, som jag ändå stod väldigt nära intill och blev lite starstruck. Han var ju sjukt snygg där han stod och rockade med sin gitarr och flängde med sitt svarta rockiga hår!

På en video som ligger ute på youtube än idag från den här spelningen år 2009 ser man mig sitta nedanför gitarristen i vänstra hörnet av videon. Sedan i slutet gå förbi med kameran i handen, ungefär vid 2.20...

Idag vet jag att den där gitarristen skulle bli min nuvarande pojkvän.

Bilderna jag tog den kvällen publicerade jag på bilddagboken.se (idag dayviews) och en i bandet hittade bilderna! Och inte vem som helst, gitarristen! Han frågade om de fick använda bilderna på myspace-sidan och än en gång blev jag starstruck. Vi höll kontakten, följde varandra på bilddagboken och han kommenterade alltid söta och smått oskyldigt flörtiga kommentarer på mina bilder.

Efter ett helt halvår skulle Marissa Burns Trey ha spelning i Stockholm igen. Nu är året 2010. Jag åker självklart dit tillsammans med samma vän som tidigare. Jag och gitarristen bestämmer oss för att om vi ser varann ska vi hälsa. Under spelningen, som är den bästa jag varit med om, hade jag inte ögon för någon annan än honom. Han. Han var ju döhäftig! Shit, han spelade ju gitarr så bra. Det som var kvar av mitt tonårshjärta smällte som smör i solsken.

Efter spelningen stod jag länge kvar i lokalen och väntade. Fler stod och väntade (vad jag tror) i förhoppningen om att få autografer. Men bandet kom aldrig ut och min vän tröttnade på att vänta, så vi beslöt oss för att gå. Av någon anledning fick jag en huggande smärta i magen av hunger, så vi gick till donken för att köpa en cheeseburgare och för säkerhetsskull åt jag den utanför scenlokalen. Tänk om han mirakulöst skulle dyka upp? Jag har aldrig ätit en cheeseburgare så sakta. Men bandet eller gitarristen kom aldrig ut.. Så vi var tvunga att åka hem. Vi rör oss mot tunnelbanan men min kompis måste skynda in på pressbyrån för att köpa en bussremsa. På vägen ut från pressbyrån drar jag upp min telefon, redo att skicka iväg en biljett-sms men glömmer numret och frågar därför mitt i allt tumult bland alla människor (fortfarande ögonen på skärmen på mobilen) min vän om numret. Jag får inget svar men märker att hon stannat en bit bakom mig och vänder mig därför om mot henne samtidigt som hon säger "Elaine... Jag tror någon vill hälsa på dig." Jag hinner knappt reagera eller tänka på vad hon menar, men jag vänder mig om igen och lyfter blicken. Där står han. Ett enda stort leende, snygg som få och som får mina knän att bli alldeles svaga. "Hej, det är du som är Elaine va?"

Jag var fast.

Hur stor är chansen att jag precis innanför spärrarna till tunnelbanan skulle stöta på honom och hela bandet därtill!? Än mer att han skulle känna igen mig och gå fram. I efterhand har han själv sagt att han inte förstod varför han gjorde det, han brukade inte göra det för att han var så blyg. Men med mig har allt alltid varit så lätt. Är inte vi menade att vara, då vet jag inte vad :)

Tyvärr blev det inte vi direkt därefter. Det blev lite strul efter det mötet i tunnelbanan. Han bodde på västkusten och jag på andra sidan sverige, i stockholm. Vi dejtade ett tag. Jag åkte till Varberg samma sommar (där han bodde) tillsammans med min bästa kompis som har släkt där, år 2010. Vi spenderade en vecka där och jag träffade honom flertalet gånger. På bussen tillbaka mot Stockholm får jag ett sms "jag kan inte.. du bor för långt bort". Jag grät i 6 timmar i sträck. Vi beslöt oss dock för att hålla kontakten som vänner och skulle ses på en festival i Gävle där hans band skulle spela. När den dagen kom då jag och min vän hoppade på festivalbussen som skulle ta oss från Norrtälje till Gävle, sms:ade vi fram och tillbaka medan vi från varsitt håll reste mot Gävle. När vi väl sågs där.. Åh jag kommer aldrig glömma det. Jag fick syn på honom och han på mig, han sprang mot mig och lyfte upp mig i en kram när vi möttes. Sedan tog han mig direkt åt sidan och sa "vi prövar.." och jag har aldrig varit lyckligare. Den festivalen är den bästa jag någonsin upplevt, jag svävade på moln. Inte ens det faktum att varmvattnet var slut när jag skulle duscha på festivalområdet fick mig på dåligt humör.

Det gjorde så ont i mig. Någonting brast, det gjorde fysiskt ont och jag var helt bedövad i flera veckor efter det. Någonting fattades, jag var inte hel och jag var inte mig själv. För första gången förstod jag varför man äter choklad när man är ledsen. Chokladen hjälpte. Jag började sakta men säkert må bättre (efter flertalet kilo choklad senare) och fick ny energi. Någonting växte i mig och jag blev envis. Jag måste starta mitt egna liv, det är på tiden. Jag hittade en utbildning i Borås som jag hemskt gärna ville gå och då föddes det en kittlande tanke.. Skulle jag flytta dit? Till Varberg? Jag ska flytta till västkusten. Vi hör ju ihop! Jag fattade ju det, han gjorde bara inte det än.

Så jag flyttade till Varberg.

Jag sökte utbildningen som jag (tack och lov) kom in på, fixade lägenhet själv och plötsligt satt jag där. Själv. Kände inte en själ, men var fast besluten att fånga min drömkille. Mina föräldrar var helt förvivlade och förstod inte hur jag bara kunde lämna allt. Hela min trygghet, släkt och vänner, fanns ju i Stockholm. Men det spelade ingen roll för mig. Jag minns att jag skrev i min dagbok vid den tiden innan jag flyttade: "Det känns som ett gummiband som är spänt till maxgraden, det kommer snart gå av på mitten och när det går av, då går jag också av på mitten. Jag är född på fel sida av Sverige." Jag flyttade till Varberg i januari år 2011, den 22a Oktober samma år blev det äntligen vi. Idag har vi varit ihop i 3 år.