En kärlekshistoria utan dess like.

 
Jag tycker det är på tiden att berätta hur vi träffades. Vi firade nämligen 3 år tillsammans ganska nyligen så jag kände att det var ganska lägligt...Det är en lång historia. Så är du inte på humör att läsa så rekomenderar jag dig att skippa den här läsningen ;)
 

Min och Bennies historia är en enda röra av "vad hade hänt om inte..."

Det började med att jag som 17 åring började bli en svår och mörk tonåring. Jag lyssnade på tung rock med mycket skrik och ilska och jag älskade det. Flykten till musiken tog över allt annat och fick jag bara en minut över åkte lurarna in i öronen. Jag var därför mycket aktiv när det kom till att gå på spelningar och ha koll på sina favoritband. Gud förbjude om man missade en spelning! Flera festivaler och spelningar senare, en dag när jag fyllt 19 år, år 2009, fick jag och min bästa vän nys om en spelning i stockholm på Bengans som vi bestämde oss för att gå på.

 

När vi väl hamnade på Bengans, som är en musikaffär, kickade spelningen igång relativt snabbt. Jag fotade som en galning och sket i om jag blev halvt döv från högtalaren som jag stod tätt intill. När spelningen var över ville min vän kika runt i butiken efter om hon kunde hitta någon bra skiva, jag gick med henne runt, kikade lite jag också men hittade ingenting. Hon fann 2 skivor så vi ställde oss i kön till kassan, som var ganska lång, så vi fick stå där ett tag. I brist på annat började jag snurra runt med blicken i butiken och fick syn på en hylla alldeles intill kassan som var fullproppad av flera exemplar av en skiva. "Burn All The Small Towns" stod det på den. Ovanför stod det en stor prislapp "50:-". Jag högg tag i en skiva i farten samtidigt som min kompis närmade sig kassan och la sina skivor på kassadisken. Jag ögnade snabbt igenom baksidan på skivan jag grabbat tag i. Det var en samlingsskiva av flera band som kom från småstäder runt om i Sverige. Jag kände igen några och köpte därför skivan.

 

Hemma lyssnade jag på skivan om och om igen, på väldigt hög volym. Något som inte uppskattades av mina föräldrar. Men vad gjorde det, brydde jag mig? Nej. Musiken betydde ju allt!
 

Ett band stack ut i mängden. Jag fastnade för låten och spelade den mest av alla. Jag kollade upp namnet på bandet "Marissa Burns Trey". Hm.. Kände jag inte igen namnet? Jag minns inte varifrån, men jag kollade upp deras namn på google och hittade deras myspace-sida. Minns ni myspace? haha :P Jag lyssnade på flera låtar och upptäckte att de redan nästa vecka skulle spela i Stockholm. Jag och min kompis bestämde oss för att åka dit och kolla på spelningen. Jag tog med mig kameran såklart.

 

När vi kom dit var det knappt någon där, jag fick därför en ganska bra plats att fotografera bandet. I alla fall i början. Ungefär halvvägs in i första låten de öppnade med började det komma mycket folk bakom mig som knuffade fram mig, nästan rakt upp på scen. Jag ville inte vara i vägen för sångaren som ofta gick ut i publiken. Så jag gick åt vänster och lutade mig mot väggen, vilket gjorde att jag stod alldeles bredvid gitarristen i bandet. Jag kurade ihop mig, ville inte vara ivägen samtidigt som jag försökte få bra bilder. Emellanåt sneglade jag upp på gitarristen, som jag ändå stod väldigt nära intill och blev lite starstruck. Han var ju sjukt snygg där han stod och rockade med sin gitarr och flängde med sitt svarta rockiga hår!

 

På en video som ligger ute på youtube än idag från den här spelningen år 2009 ser man mig sitta nedanför gitarristen i vänstra hörnet av videon. Sedan i slutet gå förbi med kameran i handen, ungefär vid 2.20...

 

Idag vet jag att den där gitarristen skulle bli min nuvarande pojkvän.

 

Bilderna jag tog den kvällen publicerade jag på bilddagboken.se (idag dayviews) och en i bandet hittade bilderna! Och inte vem som helst, gitarristen! Han frågade om de fick använda bilderna på myspace-sidan och än en gång blev jag starstruck. Vi höll kontakten, följde varandra på bilddagboken och han kommenterade alltid söta och smått oskyldigt flörtiga kommentarer på mina bilder.

 

Efter ett helt halvår skulle Marissa Burns Trey ha spelning i Stockholm igen. Nu är året 2010. Jag åker självklart dit tillsammans med samma vän som tidigare. Jag och gitarristen bestämmer oss för att om vi ser varann ska vi hälsa. Under spelningen, som är den bästa jag varit med om, hade jag inte ögon för någon annan än honom. Han. Han var ju döhäftig! Shit, han spelade ju gitarr så bra. Det som var kvar av mitt tonårshjärta smällte som smör i solsken.

 

Efter spelningen stod jag länge kvar i lokalen och väntade. Fler stod och väntade (vad jag tror) i förhoppningen om att få autografer. Men bandet kom aldrig ut och min vän tröttnade på att vänta, så vi beslöt oss för att gå. Av någon anledning fick jag en huggande smärta i magen av hunger, så vi gick till donken för att köpa en cheeseburgare och för säkerhetsskull åt jag den utanför scenlokalen. Tänk om han mirakulöst skulle dyka upp? Jag har aldrig ätit en cheeseburgare så sakta. Men bandet eller gitarristen kom aldrig ut.. Så vi var tvunga att åka hem. Vi rör oss mot tunnelbanan men min kompis måste skynda in på pressbyrån för att köpa en bussremsa. På vägen ut från pressbyrån drar jag upp min telefon, redo att skicka iväg en biljett-sms men glömmer numret och frågar därför mitt i allt tumult bland alla människor (fortfarande ögonen på skärmen på mobilen) min vän om numret. Jag får inget svar men märker att hon stannat en bit bakom mig och vänder mig därför om mot henne samtidigt som hon säger "Elaine... Jag tror någon vill hälsa på dig." Jag hinner knappt reagera eller tänka på vad hon menar, men jag vänder mig om igen och lyfter blicken. Där står han. Ett enda stort leende, snygg som få och som får mina knän att bli alldeles svaga. "Hej, det är du som är Elaine va?"

 

Jag var fast.

 

Hur stor är chansen att jag precis innanför spärrarna till tunnelbanan skulle stöta på honom och hela bandet därtill!? Än mer att han skulle känna igen mig och gå fram. I efterhand har han själv sagt att han inte förstod varför han gjorde det, han brukade inte göra det för att han var så blyg. Men med mig har allt alltid varit så lätt. Är inte vi menade att vara, då vet jag inte vad :)

 

Tyvärr blev det inte vi direkt därefter. Det blev lite strul efter det mötet i tunnelbanan. Han bodde på västkusten och jag på andra sidan sverige, i stockholm. Vi dejtade ett tag. Jag åkte till Varberg samma sommar (där han bodde) tillsammans med min bästa kompis som har släkt där, år 2010. Vi spenderade en vecka där och jag träffade honom flertalet gånger. På bussen tillbaka mot Stockholm får jag ett sms "jag kan inte.. du bor för långt bort". Jag grät i 6 timmar i sträck. Vi beslöt oss dock för att hålla kontakten som vänner och skulle ses på en festival i Gävle där hans band skulle spela. När den dagen kom då jag och min vän hoppade på festivalbussen som skulle ta oss från Norrtälje till Gävle, sms:ade vi fram och tillbaka medan vi från varsitt håll reste mot Gävle. När vi väl sågs där.. Åh jag kommer aldrig glömma det. Jag fick syn på honom och han på mig, han sprang mot mig och lyfte upp mig i en kram när vi möttes. Sedan tog han mig direkt åt sidan och sa "vi prövar.." och jag har aldrig varit lyckligare. Den festivalen är den bästa jag någonsin upplevt, jag svävade på moln. Inte ens det faktum att varmvattnet var slut när jag skulle duscha på festivalområdet fick mig på dåligt humör.

 

 
 
Men så lätt fick det inte vara. Det gick kanske någon månad efter det... Distansförhållande var tyvärr inte hans grej och han ville därför sluta att dejta mig. Bomben kom när jag var på semester på Gotland, så långt bort man kan komma från varann i ett och samma land. Trots mina pinsamma och desperata försök att få honom att ta tillbaka mig när vi talade i telefon gick det inte. Anledningen: han saknade mig för mycket.
 

Det gjorde så ont i mig. Någonting brast, det gjorde fysiskt ont och jag var helt bedövad i flera veckor efter det. Någonting fattades, jag var inte hel och jag var inte mig själv. För första gången förstod jag varför man äter choklad när man är ledsen. Chokladen hjälpte. Jag började sakta men säkert må bättre (efter flertalet kilo choklad senare) och fick ny energi. Någonting växte i mig och jag blev envis. Jag måste starta mitt egna liv, det är på tiden. Jag hittade en utbildning i Borås som jag hemskt gärna ville gå och då föddes det en kittlande tanke.. Skulle jag flytta dit? Till Varberg? Jag ska flytta till västkusten. Vi hör ju ihop! Jag fattade ju det, han gjorde bara inte det än.

 

Så jag flyttade till Varberg.

 

Jag sökte utbildningen som jag (tack och lov) kom in på, fixade lägenhet själv och plötsligt satt jag där. Själv. Kände inte en själ, men var fast besluten att fånga min drömkille. Mina föräldrar var helt förvivlade och förstod inte hur jag bara kunde lämna allt. Hela min trygghet, släkt och vänner, fanns ju i Stockholm. Men det spelade ingen roll för mig. Jag minns att jag skrev i min dagbok vid den tiden innan jag flyttade: "Det känns som ett gummiband som är spänt till maxgraden, det kommer snart gå av på mitten och när det går av, då går jag också av på mitten. Jag är född på fel sida av Sverige." Jag flyttade till Varberg i januari år 2011, den 22a Oktober samma år blev det äntligen vi. Idag har vi varit ihop i 3 år.

 

 
 

Senaste från Instagram

På senare tid har jag varit mer aktiv på instagram än någonsin och nästan glömt av bloggen helt. Ve och fasa, det får ju inte ske! Men med det vill jag ändå betona att vill ni ha daglig uppdatering från mig så vänd er till min instagram: elainelilje
 
 
 
 
 
Det här är för övrigt Ture, nytillskottet i våran lilla familj.
Mer om honom och var han kommer ifrån (han bär på en tuff historia) ska jag berätta en dag.
 
 
 

Fotografering med vackra Ellen

 
 
 
 
 
Den här vackra tjejen och jag träffades för att skapa lite magi i går.
Hon heter Ellen och förutom att vara helt galet vacker är hon en fotograf. Det hela började med att jag gillade hennes sida på FB och det visade sig att hon bodde i Varberg. Hur praktiskt?! Vi båda saknar en fotokompis så vi började snacka lite idéer och till slut så bestämde vi äntligen en dag där vi skulle fotografera bland höstens vackra färger. Hon fotade mig, jag fotade henne. Gah, är så nöjd! Vilken fantastisk tjej! Tack Ellen för en fantastisk dag!
 
De bilder som Ellen tog på mig lovar jag att visa för er så fort hon är klar.
Om ni är nyfikna på Ellens egna facebook-sida kan ni klicka här

Dagens stil dokumenterad via iPhone

 
 
 
 
 

Throwback Thursday

 
 
Throwback till den kvällen då pappa hämtade hem mig sent från en midsommarfest och körde en omväg bland ängarna hemma så att jag skulle kunna fota dimman. Älskade pappa.
 

Lavender hair, don't care!

 
 
 
 
 
Hoppsan, blev visst lilahårig istället.
Ni som följer mig på instagram såg att jag införskaffat några fler färger till kollektionen av hairchalks. Detta är två av dom, kombinerade tillsammans för att skapa någon slags ombré-look av lila/lavendel.. Använde liiite för mycket av den blåa längst upp kan jag erkänna, men det kommer blekna lite efter en snabb tvätt så det kommer bli perfekt sen :) Så nöjd! Shit vad kul detta är!! Blir på verkligt sugen på att tona håret i denna färgen på riktigt...!
 

Hairchalk <3 Pastelhair

 
Samtliga bilder ovan kommer ifrån Pinterest. Om man söker på "blue pastel hair" så dyker några av dessa upp.
På bilden nedan hittar ni lilla mig, blå i håret som få!
 
 
Men nej, blir ledsen i ögat av att säga: tyvärr är det inte riktigt. Däremot på riktigt applicerat, det vill säga inget photoshop här inte. Jag sitter med blå färg i håret just nu. Hemligheten är något som heter hairchalk. En slags ögonskugga, fast för hår! Helt fantastiskt kul :D Det går bort efter ca 1-2 tvättar, går att styla som vanligt. Färgen sitter till och med bättre om man plattar eller lockar håret. 
 
Jag har funderat på en pastellig färg länge.. väldigt länge. Men varit osäker på vilken specifik färg jag ska ha. Kanske är blått just den jag ska ha? Ska köpa fler färger av hairchalks och testa mig fram, ett bra sätt om man velar fram och tillbaka som jag :)
 
 

Trevlig måndag fina läsare

 

New In

 
 
 
 
 
New In
M.A.C Foundation Studio Fix Fluid [NW20] . Anastasia Beverly Hills Brow Powder [caramel] . Anastasia Beverly Hills Brow Brush [nr 12]

Let autumn sparkle

 
 
 

Veckans vackra ord

 

Nu intar jag mysposition

 
 
 
Titta! Den här mysoutfiten är bara så galet bäst! Jag fann både byxorna och den goa tröjan på H&M när jag gick runt lite i gallerian tillsammans med mina fina vän Lisa. Jag har nu inte velat gå runt i något annat på 2 dagar haha.. Bara myst i detta och varvat med en varm kopp te eller kaffe. Bäst, helt enkelt. Kände mig så mysig idag att jag till och med vågade mig på mittbena. Har aldrig haft mittbena..!
 

Veckans vackra ord

 

En måndag lika seg som sirap

 
Här ser ni min lilla hörna som jag ockuperat ikväll.
Vilken fantastisk helg vi har haft! I lördags jobbade jag hela dagen och tog det lugnt med en film tillsammans med min sambo på kvällen. Vi såg Trancendence och jag dregglade över hur snygg Johnny Depp är.. Som alla andra ;)
 
I söndags åkte vi på roadtrip...
Som syntes på min instagram. Ni ska veta att om det är tyst här i bloggen är jag med största sannolikhet aktiv på instagram. [elainelilje @instagram]. Min sambo och jag rullade iväg till Falkenberg och en sjukt mysig gård där vi fann gamla fönster med en patina som fick mig att gapa av lycka! Jag var som i eufori och grävde bland alla fönster oavsett hur mycket spindelnät det än fanns och återvände hem 3 fönster rikare. Nu har jag tvättat dem och de står lutade mot ena väggen i sovrummet och väntar på att bli upphängda. Jag ska absolut visa er sen hur det blir :)
 
Den här måndagen har varit seg, lika seg som sirap.. Jag har pluggat om reumatism och allt bara snurrar i huvudet just nu. Därför tar jag en paus. Jag har sprungit lite på stan och handlat, bakat en kladdkaka med saltlakrits och färska hallon. Snart bär det av med bakverket till ett par goda vänner för den traditionella inringandet av veckan med ett avsnitt av Sherlock Holmes. 
 
Hjälp.. Förlåt, det blev alldeles för mycket text inser jag nu.. Så med det avslutar jag och vi ses i morgon helt enkelt! Ha en fortsatt trevlig måndag fina läsare :)
 

Varför ha tråkigt när man kan ha kul?

 
 
 
Fredagsselfies.
När man är så trött på plugg så ögonen går i kors, vilket även kan bero på några koppar för många kaffe, då testar man att leka lite med håret och stylingprodukter. Smackar på lite smink och leker framför kameran. Varför inte liksom?
 
Glad fredag på er! :)
 

RSS 2.0