Ahmen vilken sötnos... Vilken dunboll... Åh. Så här blir det när mamma har en ny kull av maine cooner hon fött upp. Tankarna går tillbaka i Januari när Gastón föddes och han kom med baken först. Jag var livrädd att han skulle dö, ta ett försök till andetag och istället andas in fostervattnet och drunkna. Han satt fast i flera minuter och mitt hjärta bankade så hårt. Till slut kom han ut och pep som attan. Jag visste redan då att han skulle bli min alldeles egna kisse.

 

Jag är alltså på besök hos mina föräldrar i Roslagen igen och nu sitter jag här med Gastons syskon i knät. H-kullen är nämligen exakt samma kombination (samma mamma o pappa) som G-Kullen. Återigen faller hjärtat på någon speciell.. Jag måste sätta lås och bom på mitt hjärta och stålsätta mig varje gång jag kelar med kattungarna..
Åh.. Men titta liksom..! Hur ska man låta bli att smällta?