Ture blev dumpad i ett dike intill en stor äng, ca 5 veckor gammal. En kattunge behöver sin mamma tills den är 12 veckor, den är beroende av modersmjölken upp till ca 6-7 veckor. Antagligen trodde den gamla ägaren att han skulle överleva på sorkar och möss som levde där. Platsen låg flera kilometer ifrån närmsta hus, han kan därför inte ha gått så långt själv om han nu hade "rymt", eller bott i närheten. Han var full av skabb och nosen var full av svart smuts.

 

Mamma, som hade ett ärende i området, körde med sin bil på vägen intill diket när hon såg något litet hoppa omkring bland grästuvorna. Hon stannade bilen och klev ur för att ta sig en titt, misstänksam om storleken på katten. Ture fick syn på mamma och sprang fram till henne med gapande mun och pipande stämband. Hon tog upp honom och insåg att han var alldeles för liten för att klara sig själv. Ingen kattmamma syntes till i området heller. Hon stod där en stund och funderade på hur hon skulle göra, ingen plats över hade hon hemma för där fanns redan flera katter som krävde hennes uppmärksamhet.

 

Hon beslöt sig i alla fall för att hon måste hitta hans ägare. Hon tog därför med sig honom i bilen, körde vidare och runt till alla gårdar som låg i närheten. Ingen saknade en kattunge. På vägen hem ser hon en bil stå ungefär vid den plats där hon hittat Ture. Dumpade ägaren ännu en kattunge? Eller letade denne efter Ture? För sent, tänkte mamma, har man dumpat katten en gång så förtjänar du honom inte ändå, och körde vidare hemåt.

 

Hon tog Ture till en veterinär som fick göra en bedömning av honom, ge honom en vaccination mot kattpest/kattsnuva, en chipmärkning och behandling mot skabben som kryllade i öronen på honom. 

 

Samtidigt satt jag hemma och pluggade, med Gastón som konstant jamade efter mig. Jag försökte med allt, lek, kel och massa kärlek. Jag gav godis och gav honom så mycket uppmärksamhet jag kunde. Men det var aldrig tillräckligt för Gastón. Så fort jag satte mig igen för att fortsätta plugga, var han där igen och såg på mig med anklagande ögon och jamade. Jag tog beslutet att han måste få en kompis och letade efter en kattunge i samma ras som Gastón, en Maine Coon. Färgen skulle vara silver, det har jag alltid velat ha en. Till slut kom jag så långt i tankarna att rasen spelade ingen roll. Bara Gastón skulle få en kompis, det var det viktigaste.

 

På jobbet berättade jag för mina planer för mina arbetskamrater under en fikapaus och hörde mig för om de visste någon kattunge som sökte ett hem. Jag möttes av skakande huvuden. När fikapausen var över tog jag tag i arbetet igen men blev avbruten av min telefon som ringde. Det var mamma som berättade att hon precis hittat Ture, visste inte hur hon skulle göra. Det bästa av allt: Ture var av färgen silver. Okej, egentligen smoke men vem bryr sig (vit i sin svarta botten).. Crazy catlady-termer haha.

 

Mamma la ut en annons på blocket där hon sökte efter Tures ägare men ingen hörde av sig på flera veckor. När Ture var omkring 12 veckor, reste jag därför hem till Roslagen för att hämta honom. Idag bor Ture här hos oss i Varberg, en fantastisk liten kille med stort hjärta som charmar allt och alla i sin väg. Sin bästa kompis? Gastón!